Spelen får vara spel igen

E3-veckan har nu officiellt passerat. Eller ja - vad vi nu egentligen ska kalla den? Not E3-veckan? SGF-veckan? Spelveckan? Det var minsann lättare förr när det faktiskt var E3 som gällde och vi slapp vara förvirrade i valet och kvalet mellan olika benämningar.

I år har vi fått se en hel del riktigt mumsiga spel och jag tycker mig skönja en tydlig vändning jämfört med tidigare år. Singleplayer, RPG, skräck och souls blandas med Spyros och {Crazy Taxi}s återkomst.

Skräcken är antagligen den genre som dominerade allra mest med spel som {Resident Evil}: Veronica, {Ill} och Alien Isolation 2. Samtliga spel såg alldeles förträffliga ut - men för egen del så är det inget party jag blivit inbjuden till på grund av kronisk feghet. Jag avundas er som kan spela dem utan att hjärtat hoppar ut ur halsgropen och gör en trippelvolt innan det landar hårt och skoningslöst på parkettgolvet i vardagsrummet.



{God of War: Laufey}, {Gears of War: E-Day}, {Halo: Campaign Evolved}, {Metro 2039}, {Persona 6} och {Final Fantasy VII} Revelations visades också upp. Spel från gamla goda spelserier. Beprövade kort och en mycket tryggt placerad kåk på pokerbordet av utgivare och spelstudios.

Remakes, remasters och reboots. Klassiska älskade varumärken. Mustiga enspelarkampanjer, vidriga skräckspel, rollspel och berättelsedrivna actionpärlor. Inga NFT, inga battlepasses, inga extraction- eller hero shooters, noll live service och absolut inga spel med "a 10 year plan". Vi har lämnat det mörkret bakom oss och klivit tillbaka in i tryggheten.

För bara några år sedan kändes det som att varenda spelutgivare sprang åt exakt samma håll. Alla skulle hitta nästa {Fortnite}, nästa {Destiny} och nästa stora kassako som kunde hålla spelare sysselsatta i tio års tid. Roadmaps presenterades som om de vore spelens viktigaste funktion och det pratades mer om säsonger än om innehållet som faktiskt skulle finnas i spelet när det släpptes. {Concord} kom och försvann, {Highguard} försökte, {Anthem} var en genuin katastrof och Xdefiant vet jag inte vad som hände med. Den listan kan göras lång och det är skönt att den nu för tiden talar om en svunnen tid.



Under samma period satt spelare hemma och plöjde {Elden Ring}, {Baldur's Gate III} och {Resident Evil}. Folk fortsatte köpa enspelarspel i mängder och återvände gång på gång till spel som faktiskt hade ett slut. Vi spelare försökte egentligen säga samma sak hela tiden, men det tog ett tag (liten underdrift) innan branschen verkade lyssna. Det är därför årets utannonseringar känns så intressanta och verkligen som steg i helt rätt riktning.

När {Spyro} dyker upp igen känns det inte som ett desperat försök att väcka liv i något som borde fått vila - nej, det är verkligen dags för Spyro att vakna till liv igen. När {Crazy Taxi} rullar ut på skärmarna känns inte heller det som ett dammigt och oönskat museumföremål. Det är snarare som att utvecklarna har tittat tillbaka på vad som gjorde de här serierna populära från första början och kommit fram till en ganska enkel slutsats; De var roliga. Inte optimerade för maximalt engagemang. Inte designade kring dagliga belöningar. Inte byggda kring att hålla spelaren fastspänd vid en stol tills nästa säsong drog igång. De var konstruerade för ren och skär underhållning. Precis som det ska vara.



Kanske är det därför att denna sommarens spelvecka lämnade mig med en ovanligt positiv känsla, men inte för att varje spel såg fantastiskt ut. Så var det ju faktiskt inte. Inte heller för att alla utannonseringar var överraskande - många var tvärtom ganska väntade. Utan för att det känns som att spelbranschen återigen vågar satsa på spel som får vara just spel.

Det låter kanske inte särskilt revolutionerande. Men efter några år av live service-hysteri, NFT-piss, säsonger och projekt som skulle pågå längre än vissa äktenskap känns det otroligt uppfriskande. Känslan som dominerar är dock trygghet. Jag, som gamer, känner mig trygg i vart spelvärlden är på väg igen och ursäkta min franska men jävlar vad skönt det är.